Träning och återuppbyggnad av kropp

17 november, 2018 Comments (0) Blog, Featured

Året lider mot sitt slut – vad händer 2019?

Veckorna flyger fram i en rasande takt för mig för stunden och det är snart dags att summera året – och blicka framåt. 

Jag kan konstatera att hela sommaren och hösten har känts lite märklig. Allt jag upplevt de senaste åren har liksom återuppspelats lite för mig mentalt nu på sensommaren och hösten. Det är som att jag inte riktigt har hunnit reflektera över mina äventyr innan det har varit dags för nästa äventyr och nu på något sätt så landar jag i äventyr jag gjorde för 2 år sedan. Som om jag har en backlog med saker jag behöver reflektera och bearbeta. Det har gjort också att jag har upplevt en liten tomhet och inte riktigt vetat var jag ska ställa in kompassen mot riktigt. Lite som att jag måste bearbeta lite ur det förflutna innan jag kan staka ut riktningen framåt på ett tydligt och bra sätt.

Reflektionerna pågår fortfarande och inte minst nu när jag jobbar med filmen från årets Everestförsök. Det är så många minnen och känslor som blossar upp till ytan igen, sådant jag i ren besvikelse lade locket på för när jag kom hem från expeditionen med vetskapen om att jag misslyckats med Everest en andra gång. Jag är fortfarande bitter och jag inser att jag kommer vara bitter och en dålig förlorare i det fallet resten av mitt liv. Det hör lite till min personlighet. Man ger sig inte i kast med världens högsta berg om man inte har en sjukt stor vinnarskalle och målmedvetenhet och om man har det så tar man ett misslyckande per automatik hårdare än någon som inte är lika målfokuserad. Är man inte lika målfokuserad, så tänker man inte ens tanken på att bestiga världens högsta berg. Så det hör till min personlighet och det hör till oss alla som har gett oss i kast med att försöka bestiga 8848 meter på vårt jordklot.

Det finns inget jag kan göra för att bearbeta eller ändra det förflutna, utan det handlar mer om att reflektera färdigt och sedan staka ut nya mål. Mitt sätt att göra det brukar vara att komma på ännu tokigare saker att göra. Något som väcker buskänslan till liv i mig.

Därav har jag börjat snegla på K2. Vad gör man om man misslyckas med att bestiga Everest två gånger? Man tar något ännu jävligare, jobbar ännu hårdare för att nå det målet och ser till att få en så stor jäkla revansch på ALLT jag upplevt hittills! Jag vet dock inte om det är realistiskt. Visst lockar det att göra ett tredje försök med Everest, men jag vet ärligt inte hur jag skulle hantera ett tredje misslyckande med Everest. Sedan så känner jag lite att komma dit en tredje gång när jag har sett och upplevt allt upp till Camp2 känns lite tråkigt. Det stimulerar inte lika mycket. I sådana fall skulle det vara om jag provade att bestiga Everest från norra sidan istället och från Tibet. Då får man nya vyer och helt nya perspektiv. K2 vore en helt ny utmaning som i mångt och mycket vore värre än Everest. Jag vet inte om det är realistiskt ännu dock. Jag har i nuläget inte ekonomi varken för Everest eller K2.

K2 är dessutom mycket farligare och jag känner att jag inte är redo för det berget ännu. Jag vill ha ännu mer klättringserfarenhet och alpin erfarenhet. Däremot varför inte börja resan dit redan nu och sätta en plan som KAN mynna ut i K2. Eller ett tredje försök på Everest? Så jag ritar nu på en plan där jag backar tillbaka lite sett till höjdmeter och börjar om stegringen. Jag har nu stegrat från svenska och norska berg på 2000-2500 meter upp till 5000m, sedan upp till 6000m, 7000m och sedan misslyckats två gånger på Everest där jag fått vända på strax under 7000m. Nu är jag sugen på att antingen gå ner på 6000m igen och ta något lättare berg bara för att samla mer erfarenhet och få en behaglig och lyckad topptur utan krångel – eller ett enklare berg på 7000m. Få känna att kroppen levererar.

Sedan finns där en tanke inom mig som gnager och det är om det kan vara något fel på min kropp som blev sjuk nästan på samma ställe två gånger på raken. Har jag något jox i lungorna? Något annat som slår ut kroppen? Eller var det bara en slump att jag blev sjuk på samma ställe med ett års mellanrum? Nästan samma symptom? Höjdsjuka som gensvar direkt efter båda gångerna? Lite nojjig blir jag, alltså det är ju så jädrans vanlig att folk springer runt med cancer eller något annat jox och inte inser att man bär på något sådant bös. Det hade varit trevligt för mitt psyke att göra en lungröntgen och få ett kvitto på att allt ser bra ut där inuti. Lungorna har trots allt också tagit stryk båda dessa gånger när det sipprat in vätska genom vävnaderna och in i lungsäckarna. Det tar tid för lungorna att reparera sig och läka. Vem vet, kanske var inte mina lungor helt återhämtade trots allt nu när jag gjorde andra försöket? Det stör mig att jag inte har exakt svar på vad som hände på Everest, men just därför vore det skönt att få köra ett berg på 7000m, få känna att kroppen min levererar och sedan gå upp mot 8000m eller över 8000m och känna att jag faktiskt nitat det också. Därefter återvända till Everest eller kort och gott ge mig i kast med K2.

Skulle jag träffa en partner och kanske få egen familj eller så, då lägger jag ner alla dessa planer. Detta är bara mitt sätt att leva livet och känna att jag har ett berikande liv som singel/solo och ensamstående. Ett liv som fylls med något mer än jobb, jobb, jobb, träning, sömn, mat, socialt umgänge och ännu mera jobb etc. Detta är mitt sätt att bryta vardagen, bygga spänning, bus, en livslust och en känsla av att livet leker!

Nu under höstens gång har jag fokuserat mycket på mitt hem och hus. Jag fortsätter renovera. Jag städar, inventerar, rensar och laddar för ett nytt kapitel i livet helt enkelt, ett kapitel som börjar vid nyår och där jag får skapa mig ett fantastiskt nytt 2019. Samtidigt så har jag börjat växla igång träning och tävling allt mer igen. Jag hade nog en mental dipp nu i höst när mörkret kom och det var också då som misslyckandet från Everest gnagde som mest, men det var rätt skönt på ett sätt att få vara nere i mörkret en stund och ännu skönare att få resa sig ur gropen på nytt, blicka framåt och ta nya tag.

Nu kör vi. Slutspurt 2018 och sedan väntar ett nytt magiskt, spännande och häftigt 2019! Inom kort kommer Everestfilmen att lanseras och jag kommer också att komma med flera nyheter på bloggen runt traillöpning, där jag har bestämt mig för att satsa ännu mer under 2019. Jag kommer också att ge mig ut och börja föreläsa lite smått om både Everest, friluftsliv och traillöpning lite smått. Rock’n’roll!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *