Från C1 till C2

Från dundräkt till ambulans

9 maj, 2018 Comments (0) Blog, Featured

Avbryt! omedelbar nedklättring

Vändpunkten för expeditionen

När jag vaknade var det mer eller mindre klart att jag måste ner till basecamp igen. Något hade gått fel med acklimatiseringen. En vecka innan var jag stark på 6100m, nu helt utslagen på 6500m. Hostan var nu bedrövlig.

Vi började klättra neråt, men det gick segt och jag fick koppla på syrgas och gå med den på konstant. Jag upplevde dock inte att den hjälpte ett smack, för efter varje hostattack så hade jag andnöd. Flera gånger fick jag panik då jag inte kunde andas. Nu hostade jag upp hårda, vita bitar med lite blodprickar på. Ju längre ner vi kom, desto sämre blev jag. Kunde bara gå en liten sträcka i taget och blev helt slut efter de passager där jag fick hänga i rep mm. På ett ställe tappade jag greppet och halkade med båda stegjärnen, men blev hängandes i en hand. Så utmattad och orkeslös, men paniken av att vara nära på att falla 10-15 meter ner gjorde att jag klamrade mig fast med en enda hand samtidigt som jag skrek rätt ut.

Trodde aldrig dagen skulle ta slut. Kom dock ner till basecamp och kunde andas (hosta) ut.

Gick till läkarna som hörde vätska i lungorna, dvs jag hade även åkt på HAPE, höjdsjuka. Jag visste redan då att expeditionen var körd. Teoretiskt möjligt att göra ett nytt försök, men skadad lungvävanad och luftrör efter höjdsjuka och infektion är inga fina odds.

Sov nästan inget denna natt heller, utan hostade med ännu värre hosta nu. Ofta ramlade jag ihop i fosterställning och trodde jag skulle hosta upp bäckenbenet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *