En händelserik vecka har passerat.

Bunkrat med kosttillskott från Proteinbolaget

11 mars, 2018 Comments (2) Blog, Featured

Hur går en bestigning av Everest till?

Jag får rätt många frågor om hur expeditionen går till och varför man är borta så länge mm, så tänkte att jag förklarar lite om upplägget och vad som väntar.

Först och främst kan man bestiga Everest från två håll, nord och syd. Sydsidan från Nepal och nordsidan från Tibet. Nordsidan är aningen mer teknisk klättring och mer klättring på klippor mm, medan sydsidan är den mer traditionella rutten som dock har isfallet som är en utmaning. Jag gör mitt försök från sydsidan i år, precis som förra året. Expeditionen tar nästan två månader och nedan ska jag förklara lite varför.

Jag flyger först till Nepal och får en dag i Katmandu, innan det bär av till Lukla. Luklas flygplats är en extremt kort och liten start- och landningsbana som lutar på en bergssida, så för flygrädda börjar äventyret redan under inflygningen. Från Lukla flygs sedan en av mina väskor med helikopter till baslägret vid Everest och den andra väskan bärs av en bärare och följer mig dag för dag. Jag bär alltså på ytterst liten packning första dagarna. Eftersom baslägret ligger på nästan 5400 meters höjd, så måste jag först och främst acklimatisera mig för att ens komma dit utan att bli höjdsjuk. Baslägret ligger alltså nästan på samma höjd som Europas högsta berg, Elbrus. I Lukla får jag möta min sherpa som kommer att gå vid min sida hela vägen upp till toppen och som är den som kan berget på sina fem fingrar.

Första veckan blir en vandring med flera övernattningar i olika stugor, typ som vandrarhem.  I Namche Bazaar stannar vi en dag extra och gör en acklimatiseringsvandring upp till en utsiktspunkt, innan vi fortsätter mot Tengboche, Panboche, Dingboche och Gorak Shep. För varje dag så arbetar vi oss upp på högre höjd och min kropp bygger fler röda blodkroppar och acklimatiserar sig för att klara det lägre lufttrycket som gör att syremolekylerna är färre per andetag. Det gäller att vandra långsamt och inte stressa kroppen för mycket. Stressar man kroppen för hårt, så reagerar den på syrebristen och svarar med att slå på höjdsjuka vilket man måste undvika till varje pris. Från Gorak Shep är det en sista sträcka innan vi slutligen når Everest Basecamp och jag får min ”bostad” i form av ett eget stort tält.

I Everest Basecamp har jag ett stort eget tält där all min utrustning kommer att finnas, ett tält med ”dass” (en tunna att göra sina behov i), ett ”duschtält” (ett tält där jag får en hink med varmt vatten att tvätta mig med) samt ett expeditionstält som fungerar som ”matsal” och expeditionsgenomgång. Här har expeditionen ett kökstält också med en egen kock som ser till att laga ”riktig” mat och inget frystorkat eller så. Från och med nu bär jag all utrustning själv och nu är det alpin utrustning som åker fram.

I baslägret stannar vi någon dag för fortsatt acklimatisering, innan vi går tillbaka samma väg vi kom ifrån och stannar till vid berget Lobuche. Lobuche har två toppar, varav den västra är lite mer tekniskt avancerad att bestiga, men även den östra toppen är utmanande med en brant travers på slutet och lite exponering med höjd och stup. Vi rör oss upp till Lobuche High Camp där vi sover i ett litet två- eller tremannatält innan det blir toppförsök, där vi startar på natten med pannlampor och klättrar med hjälp av fasta rep upp till toppen. Utsikten från Lobuche är magisk och där ser man verkligen Everest och Lhotse-topparna om vädret är bra.

Lobuches östra topp är på nästan 6200m, så därifrån går vi tillbaka till Everest Basecamp och fungerar min kropp som den ska och acklimatiserar rätt, så kommer livet i baslägret att kännas lite lättare efter att jag varit uppe på Lobuche och börjat acklimatisera mig för +6000 meter över havet.

Nu börjar den svårare klättringen och kanske den mest riskabla klättringen genom isfallet. Isfallet är som en stor sönderslagen glaciär som pressas ner mellan Everest och Lhotse ner mot basecamp. På avstånd ser det ut som en orm som slingrar sig ner mellan bergen, medan på närmare håll ser man hur galet stora istorn det är som ligger som plockepinn, huller om buller. Isfallet rör sig hela tiden och torn kollapsar, sprickor öppnas, laviner drar igång mm. Det är farligt att befinna sig i isfallet även nattetid, men så fort solen kommer upp och värmer på, så hör man verkligen hur det spänner och knakar i de olika isblocken som väger tusentals ton. Förra året rasade ett torn nattetid och plockade med sig ett par klättrare, men som överlevde med bara lite benbrott mm. Vi fick flera laviner och ett istorn hade kollapsat och tagit stegar mm med sig när vi skulle ner från Camp2.

Nepaleserna stakar nämligen ut en rutt genom isfallet och upp till Camp1 och försöker att hitta en bra och säker väg upp. De sätter fast stegar både vertikalt och horisontellt så att man kan ta sig mellan de olika istornen och isblocken. På vissa ställen kan det vara 3-4 stegar som är ihopsatta och som man måste balansera på med stegjärn. I majoriteten av vägen genom isfallet, så finns där fasta rep uppsatta, så för att inte riskera att ramla ner och dö någonstans, så går man hela tiden och klipper in sig med en karbin från sin klättersele. Klättringen genom isfallet börjar man med på nattetid och kommer oftast upp till camp1 tidig morgon. Mitt på dagen är det stekhett här då solen gassar på och reflekteras från isblocken, så lätt att bränna sig också om man inte ser upp.

I camp1 sover jag precis som på Lobuche i ett litet tält och maten här är mer typ frystorkad mat. Här är det bara jag och min sherpa som utgör expeditionen. Eventuellt om det ingår flera medlemmar i expeditionen så kanske de också har tält uppsatta här, men alla rör sig lite olika snabbt på berget, så förra året var den andra expeditionsmedlemmen lite före mig i programmet och vi delade aldrig samma läger.

Från camp1 på ~6100m så rör vi oss sedan till camp2 på ca 6400m. Vandringen här är genom en dal som också blir äckligt varm när solen gassar på. I camp2 har jag ett litet sovtält, men här finns ett litet större tält också för att underlätta matlagning. Här förvaras ofta också syrgastuberna som vi ska ha lite längre fram. Från camp2 sedan så rör vi oss troligtvis upp mot camp3 fram och tillbaka över en dag, innan vi klättrar tillbaka ner genom isfallet till baslägret. Från camp2 till camp3 är en av de fysiskt hårdaste strapatserna. Det är en snö- eller istäckt bergvägg på ca 70% lutning som kallas Lhotseväggen. Första vandringen upp till C3 när man inte är acklimatiserad för den höjden, så är det som att försöka springa ett marathon och andas genom ett sugrör. Camp3 är en lägerplats som i praktiken är framskottad på bergsväggen. Även här måste man klippa in sig på fasta rep för börjar man ramla här så blir det ingen vacker landning längst nere vid bergsfoten….

Från baslägret så klättrar vi sedan upp genom isfallet igen, upp till camp2 direkt, sover, fortsätter upp till camp3 och tar första natten på camp3. Sedan blir det troligtvis klättring tillbaka ner genom isfallet och tillbaka till baslägret för återhämtning, fylla på med energi mm. Eventuellt vandrar vi ner till byarna innan. Kommer man ner på lite lägre höjd så ökar aptiten igen och det kan vara skönt att slippa sova i tält någon dag och istället bo i stugorna och ladda med mat och sömn.

Sedan börjar själva slutklämmen. Om allt har gått vägen, så är jag nu acklimatiserad för ca 7000m. Ännu en gång ska vi klättra upp genom isfallet och till Camp2, sedan till camp3 och här åker syrgasen på. Nu åker dunbyxorna och dunjackan på och syrgastuben ner i ryggsäcken. Från camp3 klättrar vi upp mot camp4 och lite beroende på snömängd så blir det lite mer klippiga partier här. Camp4 ligger i det som kallas ”dödens zon”, dvs vid 8000 meter. Här är jag ”bara” drygt 900m från toppen, men utan extra syrgas så är kroppen i ett döende tillstånd då lufttrycket är så lågt att människan inte överlever mer än något dygn. Går allt vägen så vilar vi i camp4 några timmar, hela tiden med syrgasmasken på, innan toppförsöket startas tidigt på kvällen. Hela toppklättringen gör vi på natten och beroende på hur lång tid det tar, så kan det vara så att jag når toppen långt innan solen har kommit upp, men det kan också vara så att jag når toppen vid soluppgång eller strax därefter. Under toppförsöket kommer det att vara en extrem kyla, så på kroppen kommer jag att ha underställ av merinoull, sedan en fleecedräkt, ovanpå det en fleecejacka och därefter tjocka dunbyxorna och dunjackan. Jag kommer ha tre lager vantar, med en tunn liner, därefter en tjockare liner och sedan själva yttervanten. I vantarna kommer jag att ha handvärmare och i mina storskor så kommer jag att ha värmesulor med batteripaket. Allt för att förhindra att jag får allvarliga köldskador.

Under toppförsöket har vi deadlines att hålla, då klimatet vid toppen kan förändras blixtersnabbt när solen kommer upp. Klättrare som har brutit mot deadlinen och fortsatt att pressa mot toppen, är ofta sådana som inte har fått se fler soluppgångar i sina liv. Gör något att jag inte klarar av att hålla tempot och att deadlinen inte hålls, så är det bara att avbryta och klättra ner igen. I praktiken har jag bara ett enda toppförsök på mig från att jag har kommit till camp4. Här gäller det att ha tur med vädret, för här uppstår det ofta kraftiga vindar och isstormar, som kan göra att man måste evakuera camp4 och gå ner igen. Klättringen från camp4 och upp till toppen är extremt exponerad med ett ett par riktigt branta partier. Vid ”Hillary Step” är det i praktiken 2 km stup åt ena hållet och på andra sidan den smala bergskammen är det 3 km stup åt andra hållet. Det bökiga här är att det bildas ofta långa köer då man får vänta på långsamma klättrare framför en eller snabba klättrare som har varit upp på toppen och vänt. Även här är man inklippt med karbinhake på fasta rep, men när man möts på en smal bergkam med varsin tjock dundräkt, syrgasmask, enorma handskar/vantar osv och är fysiskt och mentalt utmattad, så gäller det att inte göra ett misstag när man möts. Helst ska man ha två karbinhakar inklippta och klippa över en karbinhake på andra sidan personen man möter på repet där, innan man tar loss sin första hake. Även här har det hänt någon olycka där någon har klippt ur sig från repet vid ett möte, sedan halkat till och susat ut för stupet.

Oavsett om vi når toppen eller ej, så vill vi lämna dödens zon så fort det går och klättra ner till åtminstone camp3 igen. Kanske rentav ner till camp2. Då åker syrgasen av och förhoppningsvis är alla fingrar och tår välbehållna och utan köldskador. Från C2 går vi sedan ner till baslägret och sedan vandrar hela vägarna tillbaka till Lukla för expeditionsavslut. Här får jag ännu en gång hjälp med packningen och nu kommer kroppen att vara väldigt nedbruten, där jag kommer att ha förlorat muskelmassa och kroppsvikt.

Väderfönstret som man kallar är ca 10-14 dagar om året då vädret är som mest gynnsamt för att nå toppen. Det man hoppas på är att vindarna lugnar sig lite så det inte kommer isstormar. Vindarna när det blåser som mest på toppen är jetströmmar med i snitt hastigheter på 55-120 km/h. Kylan här är extrem nattetid och många får problem med syrgasmaskerna då munstycken mm fryser till is. Väderfönstret är beräknat till i slutet av maj, men det är också det som gör att alla trängs på berget samtidigt. I baslägret var det över 1000 personer förra året och flera hundra klättrare pressar på mot toppen så fort väderfönstret öppnar sig. Det är det som orsakar trängsel bland annat upp mot Camp4 och vid Hillary Step. Trängsel som också är riskabel, för står man helt stilla, så ökar risken för köldskador markant. Även det har gjort att klättrare har fått avbryta och gå ner, helt enkelt för att rädda sina fötter och fingrar från allvarliga köldskador.

På berget ansvarar jag för min egen säkerhet och måste hela tiden ta egna beslut och klättra med sunt förnuft. Min sherpa har också ett visst säkerhetsansvar för mig, men något kan hända honom och jag måste vara beredd på att klättra till toppen – och ta mig ner – helt ensam och på egen hand. Till skillnad mot för de andra expeditionerna jag har genomfört i olika team, så är detta mer en soloexpedition.

Förutom att tänka på säkerheten och inte råka ut för olyckor, ha tur med väderfönstret, ha tur med att kroppen acklimatiseras så bra som det går, så måste jag också brottas med minskad aptit, svårigheter att sova, svårigheter med toabesök och att immunförsvaret störtdyker i den alpina miljön. Luftrören är det svåraste då man hela tiden drar i sig kall luft, även om jag försöker sova med en värmeväxlare, en slags mask med ett filter mm. Sist åkte jag på lunginflammation och det är vanligt att man åker på rejält irriterade luftvägar med hosta som följd.

Everest är ett svårt berg just för att det är så högt som det är och man måste vistas i de högalpina miljön så galet länge. Det är alltså mängder med faktorer som är svåra eller omöjliga att påverka och som kan sätta käppar i hjulet även denna gång med mitt andra och sista försök att bestiga Everest.

2 Responses to Hur går en bestigning av Everest till?

  1. Klas Holmgren skriver:

    Mycket intressant läsning Peter. Kommer följa dig och hålla tummarna hela vägen till toppen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *