En tragisk men tänkvärd påminnelse.

All utrustning testas och kompletteringsinköp fortsätter

25 februari, 2018 Comments (0) Blog

En grym träningsdag hängandes i klättersele!

Vilken kanonbra helg detta blev. Gårdagens monsterlöpning och dagens repelleringsträning blev perfekt!

Vid förra försöket på Everest sa flera med kunskap om berget och som varit där att det kan bli lite repellering, men inte vertikalt eller frihängande. Jag tränade då hemma med 70% lutning och just inte vertikalt eller frihängande.

På väg ner genom isfallet från C1 och C2, så fastnade vi på en platå. Hela isfallet är gigantiska isblock och istorn som hänger och som kan vara riktigt höga. Nu hade en del rasat och vi stod längst upp på ett torn och skulle ner i en skreva för att kunna jobba oss vidare ner genom isfallet. Stegarna som satt där när vi hade klättrat upp var borta. Efter mycket om och men, så fick det bli nedfirning. Efter någon sekunds kamratkontroll av min sherpa, så stod jag på kanten på istornet och fick ta det första klivet ut över stupet. Där och då pumpade det så mycket adrenalin att jag bara fokuserade på att bromsa ner mig kontrollerat under firningen. Efteråt kände jag dock att jag ogillar att uppleva saker för första gången på ett berg, när jag faktiskt kan träna det på hemmaplan. Fira vertikalt eller frihängande är en helt annan känsla än att fira efter en 70% vägg.

Genom Göteborgs Klätterklubb fick jag kontakt med en kanontrevlig klättrare som går instruktörsutbildning och som erbjöd sig köra firningslektioner. För min del som inte ”vardagsklättrar” så innebär det att inför varje berg så måste jag fräscha upp minnet med allt också. Alla knutar och knopar, allt klätterteknik, utrustningshantering mm. Allt sådant är färskvara och mellan bergen och äventyren så hinner det landa damm på det i hjärnkontoret. Just därför också riktigt skönt att bara hänga med någon som har klättring som primärt intresse på vardagarna och som har ett vant öga för om jag skulle göra något fel.

Vi började med kamratkontroll och utrustningsförberedelser och genast blev det ett nytt moment för mig. Repellering med firningsåtta och en prusik som backup/lås. Det sistnämnda har jag aldrig använt på de tidigare bergen, utan när vi har repellerat så har det varit utan den extra säkerheten. Dvs släpper man repet med båda händerna så är det adjöken och full syra ner mot marken. Med prusiken (en slags knut med ett lina/rem som snurras runt klätterrepet och som låser om man blir hängandes men annars glider med) så går det ju att släppa taget helt. Dock får jag erkänna att nog för att jag litar på klätterutrustning, men när man hänger på kanten på en klippa och släpper taget helt med händerna, så bara skriker mitt kontrollbehov i panik då det som håller mig från att falla handlöst mot marken – förutom själva klätterrepet och säkringen – är just det lilla skitsnöret. Rätt fantastisk ”uppfinning” ändå.

Första övningarna blev firning nedför en liten sluttning och sedan successivt så stegrades lektionen till en mindre vertikal vägg mm. Ovanan gjorde sig påmind, samtidigt som det kändes roligt och skönt att ändå utsätta sig för det. Återigen, hellre mer övning på hemmaplan och varm i kläderna väl på berget, än att ta smällen där. Tekniken var bra, men jag tog det försiktigt idag för att bygga förtroende och självkänsla. Sista momentet blev en längre repellering från en klippavsats och här kände jag av att det var exponerat. Bra! Jag ska inte säga att jag har höjdskräck, men adrenalinet pumpade på bra när jag tog första stegen ut över klippkanten. Även det är något som kan man träna bort och bli mer van vid, men då krävs också att man utsätts för det till vardags vilket inte jag gör. En bit ner kopplade jag på ryggsäcken också som avlastning och strax därunder blev det ett parti helt frihängande, där jag släppte händerna helt och bara hängde i prusikens lås.

På ett sätt en skön känsla att känna att jag hänger här, rätt bekvämt med ryggsäcken som stöd, men på ett sätt också småläskigt att hänga i ett snöre uppe i luften med lite mer fallhöjd än att man bara ska få ett blåmärke hehe. Ännu en gång så handlar det om att låta hjärnan få förtroende och skapa trygghet i det man gör. Det gick bra i varje fall, men jag var lite trött efter några timmars firningar då jag som ovan spände kroppen mer än vad jag egentligen behövde. Samtidigt kändes det riktigt skönt på vägen hem, det var gott att få göra detta under uppsikt/instruktion och få förflytta gränserna lite. Nu efter den lite längre och frihängande repelleringen, så känns ju de första övningarna vi gjorde som en barnlek, så ribban har redan förflyttats. Jag ska tillbaka hit kanske redan i veckan och träna på egen hand och framför allt bygga ännu mer självkänsla och öka tempot lite mer, samt våga leka och lattja lite mer när jag skuttar ut för kanten. Riktigt skoj!

Superstort tack Mattias för en klockren dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *