Mycket kretsar kring utrustning nu

Ryggsäck: Arc’teryx Bora 63

20 februari, 2018 Comments (2) Blog

Kroppens hantering av järndepåer

Roade mig en timme med att plöja igenom studier runt järn och dess påverkan på kroppen i vistelse på hög höjd.

De lite lägre bergen (5000-6000m) kan även de göra rätt stor inverkan på kroppen, då flera av kroppens kemiska processer kan börja påverkas redan vid 3000-3500m höjd (vissa är mer känsliga än andra (genetik)). De högre bergen har dock ett betydligt högre pris.

Över 5500 meter börjar det dock ändras rejält i maskineriet för oss västerlänningar. För alla som inte är insatta i höghöjdspåverkan, så bland annat påverkas metabolism, sömn (både längd och kategori av tillstånd), aptitreglering, immunförsvar och massa annat. Inte nog med att man blir som en 90-åring över 7000m, kroppen blir dessutom som en sparris i styrka och motståndskraft. Går man upp som en rätt tränad person med muskler och normala fettdepåer så kommer man ner och ser ut som en skalbagge med mest fett kvar (kroppen slår om så att av 1 kg tappad vikt är upp till 66% muskelmassa). Kul sport.
 
Att lämna blod efter ett högt berg är dock ingen hit då det som pumpas runt i kroppen är som sirap efter vistelse på +7000m.
 
Så det är inte bara att ”gå upp på ett högt berg” som gäller, framför allt inte på 8000-meters berg.

 

Ett misstag jag gjorde sist på Everest var att jag mötte ett gäng härliga norrbaggar som allihopa var förkylda, som följd av att de varit uppe på just hög höjd och kroppen haft nedsatt immunförsvar mm. Självklart var ju mitt eget immunförsvar redan på väg ner när jag träffade dem, så det var ju som att be om trubbel att umgås så pass nära/socialt. Överlag var jag alldeles för social med sjuka personer under denna tripp, men jag är ju van vid att sällan bli sjuk (kan gå flera år mellan förkylningar mm).

 

En annan reflektion jag gjorde var hur otroligt svårt det var att äta över 5000 meters höjd. Jag upplevde samma sak på Aconcagua när jag satt i tältet med en tallrik med spaghetti och det bara inte gick få i mer. Maten var iskall, nästan så den hade börjat frysa till is när jag försökte pressa ner sista tuggorna. Jag mådde så djävulskt illa efter varje måltid, för en liten tallrik med pasta kändes som om jag försökte äta 4 kg flott. Flera tuggor åkte upp och ner ett par gånger innan jag tillslut fick ner dem. Jag skojjar verkligen inte, varje måltid i Camp2 på Acon var en kamp med aptit vs energiintag. Upplevde samma i BC på Everest. Överlag i dessa måltider så har jag reflekterat att även om kosten är balanserad och de slänger till lite grönsaker osv, så är det ändå inte jättestora mängder C-vitamin t.ex. som man får i sig. I takt med att kroppen bryts ner och är mer pressad på hög höjd, så är vitamintillskott kanske inte så dum idé.
Jag tror det blir svårt att ihop med kosten överskrida RDI även om det säkert kan hända på något område. D-vitaminproduktionen ligger nog på topp med all sol iaf.

 

Det jag däremot har fastnat lite på är intag av järntillskott och dess påverkan efter att ha läst lite studier. Järn är ju en beståndsdel i hemoglobin och myoglobin, dvs har en exakt koppling till syretransport i vår kropp. Jag äter ju en hel del kött på hemmaplan, så jag borde ha normala depåer av järn i kroppen, men på expeditionerna och på hög höjd är kött mer sällsynt. Istället är kosten oftast 70% kolhydrater. Mycket pasta, ris etc. Rent naturligt är nog järnintaget rätt så mycket lägre på en expedition mot för på hemmaplan. Även mat som ser grönt ut blir lite mer sällsynt. Samtidigt verkar det på studierna som om kroppen blåser just en del av järnet i depåerna på hög höjd.
Jag har grävt i lite studier nu och det kanske inte är så dumt ändå med järntillskott för de riktigt långa och krävande bergsexpeditionerna, särskilt de på riktigt hög höjd där kroppen både är mer forcerad och där nutritionen primärt består av kolhydrater. Citat från en av studierna
Two to four weeks of low-moderate altitude exposure (1,350–3,000 m) increased Hbmass in well-trained iron supplemented athletes. Daily oral iron supplementation improved erythroid iron incorporation and resulted in higher serum ferritin levels in athletes who ingested 105 mg and 210 mg of oral iron supplements per day, relative to non-supplemented athletes. We conclude that oral iron supplementation likely supports Hbmass production during moderate altitude exposure, and may help to replenish the iron storage compartment in some iron deficient athletes
Jag kommer nog att testa detta inför Everestförsök nr2, men som vanligt vill jag prova på hemmaplan först för att se hur mage och annat hanterar det. Just järn kan orsaka både förstoppning och diarré som bieffekter och skiter man ner sig konstant eller producera tegelstenar på 8000m, så kan det kvitta om man har lite mer hemoglobin…

 

Referenser;

 

 

 

2 Responses to Kroppens hantering av järndepåer

  1. Kenneth skriver:

    Tjena Peter,
    Delar din uppfattning. Det mesta går utför med kroppen på hög höjd. Surt! Jag kommer ta med multivitamin Sport på Denali. Järntabletter, aldrig i livet! Är blodgivare å har provat många gånger. Magen blir som cement samt när jag käkat dom några dagar kommer illamåendet som grädden på moset. Testa å käka i typ 5 dagar.
    Pergite!
    Kenneth

    • happyhiker skriver:

      Japp, självklart ska det testas på hemmaplan! Det verkar som att bieffekterna är dosrelaterade, så ska experimentera lite och se hur kroppen reagerar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *