Vilken galen resa!

Sneak preview; film från Everest på G

21 oktober, 2017 Comments (1) Blog, Featured

När ens liv bokstavligen talat hänger på ett rep.

En dag att minnas i mitt liv, dagen då jag tog beslutet att avbryta Everest-klättringen och inte fortsätta mot Camp 3. Jag hade troligtvis inte kunnat författa detta blogginlägg om jag hade fortsatt till C3. Det här blev en av de dagar jag kommer att minnas för resten av mitt liv.

Att något var fel i min kropp kände jag, men vad jag inte visste då var att jag hade en kraftig lunginflammation framför allt på vänster lunga och att jag hade redan börjat få vätska i höger lunga pga höjdsjuka. Hade jag pressat kroppen ännu högre upp så hade kroppen påskyndat och ökat på vätskeutsöndringen och förmodligen börjat trycka ut vätska även i den vänstra lungan. Resultatet i det skicket blir att andningen försämras ännu mer och med tillräckligt med vätska i lungorna så hamnar man i ett kvävnings- och drunkningstillstånd. Börjar vätskeutsöndringen i lungorna, så finns det också risk för vätskeutsöndring i hjärnan, vilket gör att trycket blir för stort vilket också kan få livsallvarliga konsekvenser.

Det kan hända att jag hade klarat mig upp till C3 och tillbaka ner till C2, men jag hade antagligen blivit kraftigt sjukare. Till C3 går det inte att flyga en helikopter och hade jag fått ännu svårare andningsproblem, så hade jag troligtvis kollapsat. Mitt liv hade då hängt på att de fått ihop ett räddningsteam som hade kunnat släpa ner mig i rep över snö och is hela vägen ner för Lhotseväggen och snabbt evakuera mig med helikopter från C2. Även om de hade slängt på mig syrgas, så är fortfarande den kritiska faktorn att man måste ner till lägre höjd och det så pass fort att kroppen bromsar upp vätskeutsöndringen.

Nu fungerade min hjärna så pass mycket att jag summerade att yrsel och att jag frös fast att jag inte borde, var två dåliga tecken. Jag hade reflekterat över att jag hade två typer av hosta också, där den ena var den klassiska Khumbuhostan som nästan alla får pga konstant inhalering av torr och kall luft som retar gallfeber på luftvägarna – men den andra hostan kände jag var fel. Det kändes som om jag hostade sönder något inuti mig och jag fick också upp konstiga klumpar som jag aldrig sett eller haft innan. Nästan så jag var rädd för att det var fragment av lungan, men jag utgick ifrån att det var någon slags slembrosk eller annat. Dessutom hade jag diarée och kände mig extremt svag i kroppen.

Jag var ledsen, besviken och arg, men samtidigt så visste jag att det här var så pass allvarligt att jag måste få läkarutlåtande och experthjälp över mitt tillstånd.


Vi gjorde oss klara för nedstigning tillbaka till Basecamp, genom det farliga isfallet. Jag såg på min Sherpa att han försökte dölja en besvikelse. Självklart besvikelse för min skull, men också för sin egen då en toppning av Everest är mycket meriterande för en person som ägnar hela sitt liv till att jobba i bergen.

Vi började gå och min andning stegrade direkt. Jag fattade ingenting. Vi skulle ju gå neråt, men min kropp reagerade som om vi gick uppåt. Jag tappade rätt snabbt fart och hamnade på efterkälken. Solen fortsatte upp på himlen, vilket säkert låter som en skön dag – men det är just en högstående varm sol som man inte vill ha genom isfallet.

Isfallet är en hel kaskad, nästan obeskrivligt stor mix av istorn, sprickor, klyftor, block och allt ligger huller om buller. Man hör hur det knakar och dånar ibland av spänningar mellan de gigantiska blocken och om bara en liten del av ett block kollapsar över en så blir man i praktiken krossad. Det är enorma mängder ton is som stabiliseras under nattens kyla men som börjar tina och riskerar att röra på sig när solen kommer upp och värmer. Och varmt blir det. Solvärmen sprider sig dessutom som i en slags prisma då de vita blocken reflekterar värmestrålningen mellan sig, så det blir helt galet varmt på sina ställen genom isfallet.


Vi kom på tok försent ner till Camp1 och min andning var nu ännu svårare. Jag rörde mig långsamt men andades som om jag sprang milen på tävling. Det var bara att fortsätta, men jag insåg att klättringen genom isfallet nu skulle bli rätt kritisk. Vi började ta oss ner genom isfallet och blev förbijoggade av andra nervösa klättrare som snabbt ville ner till skydd i Basecamp.

Inte så långt ner genom isfallet tog det stopp. Ett istorn hade kollapsat under morgonen och stegarna var bortsvepta ner i någon spricka. Vi stog på en skyhög platå utan något bra sätt att ta oss ner och fler och fler människor samlades på platån. Sherpas kontaktade de s.k. Ice Doctors som bygger stegarna och som ryckte ut från Basecamp, men det tog helt galet lång tid. Nervositeten och rastlösheten steg hos klättrarna och klättrare som skulle upp till camp1 och som var fast i isfallet fick förtur och började ta sig upp efter ett rep. Det tog evigheter att få upp dem en och en och de var riktigt trötta när de kom upp. Till slut slutade strömmen med uppåtklättrare och nu blev det bråttom att försöka få en tjing på repet och ta sig ner. Jag blev nästan framknuffad till avsatsen, gjorde i ordning min åtta i klätterselen och gick till repet. Här kände jag för första gången att jag hade lite svårt att tänka klart. Jag andades hårt och fick anstränga mig för att förstå hur jag skulle sätta repet i klätteråttan. Åttan är en slags låsmekanism som ska göra att jag kan bromsa mig ner utför repet. Min sherpa rusade fram och hjälpte mig, uppenbarligen mer klartänkt än vad jag var.

Därefter klev jag utför kanten. Jag insåg att jag aldrig någonsin hade repellererat verktikalt och jag kände mig stressad av den kö med människor som stod och bara ville att jag skulle slänga mig ut nedför. Jag vågade inte titta neråt då jag inte hade någon aning om det var någon avsats, ett gigantiskt stup eller en isspricka under mig. Jag försökte bromsa minimalt men ändå försöka ha koll så att repet inte skulle ta överraskande slut. Kontroll, men i stressigt läge. Jag satte fot på en isplattform och såg provisoriska stegar uppställda, så jag knöt loss mig från åttan och släppte repet och klättrade ner.


Klockan hade nu tickat på alldeles för länge och nu var jag riktigt nervös då jag visste att vi hade säkert en timme eller mer kvar genom isfallet ner till Basecamp. Ett istorn knakade till och jag stannade till och tittade långt upp i skyn mot toppen på tornet, men insåg att jag har inte tid att stanna och reflektera över det. Bara fortsätt trumma på ner nu.

Andningen förvärrades ytterligare. Vad jag inte visste då, men tror hände, var att jag stressade och pressade kroppen så pass hårt på väg ner att det förvärrade syntomen ytterligare – trots att det egentligen ska bli bättre framför allt för höjdsjuka, när man börjar ta sig neråt. Gissningsvis fortatte kroppen vätskefylla ena lungan. Hostan förvärrades och trots myrsteg så andades jag hårdare och snabbare. Jag fick ta tätare pauser och till slut kunde jag inte gå mer än 15-20 meter i långsam fart innan jag fick stanna och återhämta mig. Precis som efter mållinjen på en löpartävling. Jag stod ihopvikt och lutade mig yr i skallen mot isväggar och försökte desperat få lugna andningen och få in tillräckligt med syre. Otäck känsla att andas fort och ändå uppleva att det saknas syre för att man ska kunna fungera.

Jag kände att beslut tog längre tid. Jag blev långsammare när jag skulle säkra mig i rep och allt började nästan gå i slowmotion. Min sherpa gick hela tiden snabbt neråt och jag såg hur frustrerad han var över att jag var så långsam. Han stannade hela tiden och vände sig om och jag försökte signalera att jag inte kunde röra mig fortare, att jag inte fick syre. Jag blev förbannad. Kände mig som en jädrans gammal slökuk som inte kunde prestera bättre. Hur kunde det bli så här?!

Så kom vi fram till en liten spricka. Inte stor nog för att de skulle ha lagt ut stegar som på de andra sprickorna. Det var en liten avsats mitt emot och ett utmejslat ”fotsteg” där jag uppenbarligen skulle sätta foten. Själva steget över var snett översprickan och inte rakt över. Till vänster fanns ett rep som jag förstod att man kunde ta till sin hjälp, så jag tog tag i repet med båda händerna då jag kände att jag med mina korta ben får det tight att nå det utmejslade steget på andra sidan.

Vad jag inte såg var att repet satt förankrat med en isskruv längre åt vänster, så repets bana gick inte parallellet med rörelsebanan för mitt kliv. Jag tog sats och drog till i repet och sedan gick allt snabbt. Precis i luften så upptäckte jag att repet drog mig åt vänster, så min högerfot som skulle träffa avsatsen trampade rätt ut i luften. Sedan föll jag. Jag slog i något men märkte inte vad och plötsligt drog det till över midjan och tog stopp. Jag hängde nu ett par meter ner i sprickan, i klätterselen och med säkerhetsrepet som jag så vackert hade förankrat mig i. Jag sneglade nedåt i ett svart hål där jag inte såg någon botten, utan bara såg de vassa iskanterna. Isen såg bitvis ut som ett gäng rakblad och jag hann reflektera över att om jag fallit 5-10 meter till så hade jag nog skurit sönder delar av mina kläder mot isen. Kanske mer än bara kläder. Sprickan blev dock smalare längre ner, så hade jag fortsatt att falla så hade jag troligtvis kilats fast långt där nere mellan isväggarna. Föreställ er den räddningsauktion som hade behövts för att få loss mig när kroppen mejslas in som en kil mellan två isblock…

Nu hängde jag vackert i min sele, nästan upp och ner. Från min sele gick mitt säkerhetsband upp till en karbinhake. Haken satt i ett repet. Repet satt i två isskruvar ovanför, på vardera sida om isklyftan. Isskruvarna är fantastiska mojänger som man drar ner i isen och som sitter som berget – så länge det inte töar. När det blir för varmt så töar oftast isen just runt skruvarna och har man riktig otur så kan de lossna. Det fanns dock inte tid att vara rädd nu, utan nu gällde det att ta sig upp. Min sherpa hörde jag sa ”whoops!” och klev över hålet innan jag såg hans ansikte titta ner. Han var dock lugn som en filbunke vilket lugnade mig, när han sa att han skulle få upp mig. Han började göra i ordning ett nytt rep till mig, så jag fick ett rep som jag kunde haka på min jumar på. Jumarn/ascendern är som ett handtag som inte kan röra sig neråt pga en spärr, så det används för att just dra sig uppför på rep. Jag fick försöka vända på mig och sparka in stegjärnens fronttaggar in i isväggen och dra upp mig, men jag hade ingen ork. Det fanns så lite kraft kvar i min kropp och andningen ökade än mer.

Jag kom upp i varje fall och trots att jag bara hade fallit ett par meter ner i klyftan innan säkerhetsrepet hade sträckts, så tog det bra med tid. När jag kom upp var jag så yr och hyperventilerade, att jag fick sätta mig ner i 10 minuter och försöka återhämta mig. Nu skakade jag i kroppen och insåg hur illa det där egentligen hade kunnat gå. Samtidigt visste jag att vi sitter på en jäkla avsats mitt i isfallet och jag måste ner. Nu. Snabbt.


Det var bara att fortsätta ner. Vi kom ner genom isfallet och vi stötte på ett annat expeditionsgäng, där nepaleserna väntade på någon klättrare bakom oss. De bjöd mig på lite dryck och jag var så törstig så jag hade svårt att svälja. Det var som om strupen hade torkat ihop. Vi skulle sedan fortsätta ner till våra tält i lägret och min sherpa gick före mig. Jag sa att jag behövde ta min tid och med min andning kunde det ta 45 minuter till, trots att det bara var några hundra meter. Jag kände dock att här var något riktigt fel, så jag vek av och satte direkt kurs mot sjukvårdstältet.

Knappt en timme senare satt jag på en helikopter i direktevakuering, vilket blev starten på sjukhusvistelse med andningsmask med antibiotika, blodprover, lungröntgen och dropp. Där och då bara fylld med känslor av besvikelse, ilska och frustration, men väl hemma och lite mer klarsynt så insåg jag hur mycket sämre mitt försök på Everest hade kunnat gå. Inte minst om jag hade fortsatt till C3 med begynnande höjdsjuka och lunginflammation…

Om jag skulle vilja genomföra det igen?
Låt säga som så här. Besvikelsen över att inte ha nått toppen och känslan av att inte vara färdig med något, överskuggar precis alla andra känslor som jag har kring Everest…
Jag är glad över att vara i livet och inte ha fått några bestående skador eller annat, men…

One Response to När ens liv bokstavligen talat hänger på ett rep.

  1. Sam skriver:

    Puh, tur att allt gick så bra till slut med din hälsa.
    Spännande läsning, lite för spännande nästan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *