Vandringskängor: Salomon Quest 4D II GTX

Mot nya mål – jag SKA upp på 8000...

3 september, 2017 Comments (0) Blog, Featured, Tävling

Årets sista tävling klar

Just nu har jag fullt fokus på ett gigantisk renoveringsprojekt på min tomt och mitt hus, men här kommer racerapporten från Bagheera Fjällmaraton Sälen som jag sprang förra helgen!

Racerapport: Bagheera Fjällmaraton Sälen 42 km

 

Pre Race:

Seg bilkörning upp, men mycket mat i kistan (överåt) iaf. Dock rätt kass sömn i en våningssäng i en stuga. Inte superdålig sömn, men ändå så det kändes att jag sovit sämre än hemma. Bra frukost, men kanske lite försent (1,5 timme före start). Som vanligt behöver jag egentligen 3 timmar på mig mellan måltid och tävling, suck.

Starten

Kände mig inte speciellt peppad eller taggad, inte den där goa, pirriga, nervösa tävlingskänslan. Var lite skeptisk inför loppet i sig och hur terrängen skulle se ut. Jag som är bergsknarkare vill ju uppleva ”äkta” bergskänsla och känna att det är ett fjäll, vildmark osv.

Starten gick och jag har lärt mig vid det här laget att bara ta det lugnt, inte gå ut för hårt, utan låta kroppen få vänja sig och komma igång med löpningen. Struntade i att horden framför drog iväg i 4:30-5-tempo. Gick rätt snabbt upp i en skidbacke och alla började gå, men det var jag fullt beredd på och det var skönt att få upp lite puls men dessvärre också mjölksyra.

Tyckte mig hitta en bra plats sedan när vi kom ut på första spångarna varvat med lite grusväg, även om jag blev omsprungna av folk som jag tyckte hade alldeles för högt tempo för distansen. Så småningom vek vi av på en lång asfaltsväg och jag var sjukt besviken över att springa på typ en cykelbana deluxe på ett jävla fjäll!

Distansnötandet

Tack och lov så vände snart slingan och brakade istället rätt ut i fjällris, i vad som nästan vad obanad terräng. Yay! Buskul löpning, men man fick se upp vad man satte ner fötterna på då det dolde sig lite stenar här och var i riset. Efter en vätskekontroll bar det ut på stenigt fjällspår, klassisk stenig stig alltså. Nu kände jag igen mig, så brukar loppen se ut.

Kroppen kändes dock väldigt seg och jag blev lite orolig när jag efter 5-6 km fortfarande kände mig slö. Först vid 7-8 km lossnade det lite och jag kom in i andra andningen, men vadfan, en fjärdedels marathon nästan innan jag börjar komma igång?! Galet.

Här någonstans kände jag också att jag svettades rejält och att jag hade saltutfällning i ansiktet. Vi hade vänt in i lä och det var rätt galet att springa uppe på ett kalfjäll i strålande solsken, klarblå himmel och lä. Det är inget vanligt förekommande fjällväder. Nu var inte temperaturen så varm, men det kvittar, jag svettades på rejält ändå.

Kände att jag låg helt fel i vätskebalans och började dricka mer vid kontrollerna. Fanns även rent salt som jag drog i mig och blandningen av saltgurka+godis+druvsocker+banan+sportdryck+salt+vatten gjorde att det inte tog lång tid innan jag fick min klassiska löparmage som växlar mellan kramp/illamående/skvalp osv.

Första krampkänningen kom redan vid 2 mil ca och jag fortsatte försöka kompensera med att äta mer än vad jag tänkt mig i kontrollerna. I ena vattenflaskan som jag hade med mig fanns redan sportdryck, men kastade i en resorb också så jag fick ännu mer koncentrerad mängd salt.

Fortsatte nöta på och stigen kom in i det mest tekniska partiet där det var stenrös och stenblock och i praktiken svårt att göra annat än gå försiktigt över.

Mental breakdown

Någonstans vid 25-26 km fick jag en mental dipp. Kroppen kändes seg, jag hade problem vätskeförsörjningen och jag blev omsprungen av folk hela tiden. Vi kom till en kontroll och sedan bar det upp för en lång svagt lutande uppförsbacke i en slags stenig fjällstig som var otroligt svårlöpt. Försökte flera gånger men det enda som hände var att pulsen gick upp massor, medan tempot knappt ökade. Lika bra att promenera. Det tog verkligen en kvart att komma en kilometer och jag som hade hoppats på att passera 30 km höll på att bryta ihop när jag såg skylten med 27. Jag översatte det till nästan en timme till för att ens nå 3 mil.

Comeback

Det var otroligt skönt att faktiskt få passera 3 mil och det blev lite mer lättlöpt när vi kom upp på sista kalfjällspartiet. Faktiskt kanonfin stig över myrmark, mjukt, torrt och fint. Här lyckades jag få till ett löpsteg igen och kunde trumma på och vid två tillfällen hade jag någon bakom mig som lät mig vara tempohållare och som försökte ta rygg på mig. Det var en skön känsla att känna och jag hörde att de andades mycket hårdare än mig och kämpade för att hålla mitt tempo som ändå var lugnt. Det gav ändå en boost.

Enda missödet var att jag klev av en spånge och ner i lite gegga och jag som tidigare hade känt att båda mina skor var lite för löst snörade blev plötsligt utan en sko. Han ta ett par löpsteg i bara strumpan innan jag kunde hoppa på ett ben tillbaka och hämta skon som satt fast i leran.

Slutspurten

Fick helt klart lite mer motivation när kilometrarna kvar till mål verkligen blev 7, 6 och 5 km kvar. Det var skyltar på varje kilometer och klockan tittade jag aldrig på under loppet. Jag kände dock att jag var nära kramp och tänkte tanken på att snavar jag så kommer jag krampa. Det tog inte ens 10 sekunder från den tanken, så lyfte jag inte tillräckligt på en fot, vinglade till – och låste vänster vadmuskel i total kramp. Bara skrek rätt ut så killen bakom undrade hur det gick för mig. Lyckades dock få loss muskeln ur kontraktionen utan att stretcha den och kunde halta mig framåt i ett litet löpsteg igen.

Sista kilometrarna var dock utförslöpning och så skönt att få upp farten igen och känna att det faktiskt gick att springa med kroppen fortfarande. Plockade igen flera positioner och såg till att nypa en kille på upploppet och tog en kontrollerad fartökning in i mål med flera berömmande kommentarer. Jag måste nog ha sett piggare ut än vad jag egentligen var. :D. Jag kom iaf upp i 4:16-tempo på spurten, så det är ju trevligt att det går att mjölka ut det.

Summering:

Positivt överraskad av terrängen och att loppet var som jag förväntar mig att ett fjällopp ska vara. Det var det torraste lopp och torraste fjällstig överlag jag någonsin vistats på. Så där torrt är det ALDRIG i fjällen. Det var lagom spångat och mindre sten och mindre backar än vad jag är van vid.

Det var rätt skönt att kunna komma runt och ta det lugnt på loppet, stanna och fota, äta lite i lugn och ro i depåerna mm och det var mycket socialt snack både i spåret och i depåerna. Kul!

Däremot kändes kroppen inte så bra som i Schweiz. Kände mig tyngre, segare, klumpigare och inte alls så bra tryck i kroppen. Jag tror jag hade vikt ner mig totalt om jag försökt 8 mil istället för 4. Kramperna hade satt käppar i hjulet för mig. Det känns just nu som att jag är i formen att jag kan köra ett fjällmarathon på 4 mil, men inte 7-8. Ska jag vara uppriktig mot mig själv så har jag sista månaderna fått ihop i snitt ett konditionspass i veckan. Jag rör mig inte mer än så, jag motionerar inget mer utan sitter still. Väldigt mycket still. Så att i huvud taget ta mig runt på en fjällmara med de förutsättningarna är trots allt rätt galet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *