Dags för Hornindal Rundt – Norges tuffaste bergslopp!

Film: Fragment av Hornindal Rundt

10 juli, 2017 Comments (2) Blog, Tävling, Traillöpning

Racerapport; Hornindal Rundt – Norges tuffaste bergslopp!

En tredjedels Everestbestigning på 8,5 timme genom brutala mängder med lera är sammanfattningen på det grisigaste lopp jag kört hittills. 

Racerapport – Hornindal Rundt

Träningsform: Tävling / Skyrunning Ultra Marathon
Distans: 75 km (38 km)
Tid: 8 tim 22 min (38 km)
Snittpuls: –
Terräng: FY FAN

Summering:
Det absolut värsta loppet jag kört i hela mitt liv är över. Värre än mitt första försök på Fjällräven Classic då kroppen bröts ner fullständigt? Ja det vill jag nog påstå, åtminstone om jag hade fullföljt 75 km igår.

Uppladdningen kändes topp. Torkade blåbär i veckan, bra laddning med hemlagat käk på torsdagen, lite skräp på fredagen och ett försök till frukost på lördagen. Jag hade proteindryck + färdidkokta ägg + ost/skinkmackor jag tänkt köra till frukost, men jag kan inte äta nyvaken. Det blev en macka iaf (en sådan stor hönökaka), ett ägg och halva proteindrycken. I med två rödbetsshots och lite saltat vatten, men jag skulle ha försökt få i mig mer vatten visade det sig.

Stort frågetecken kring klädsel dock. Velade fram och tillbaka hela tiden. Regnigt och disigt ute, men arrangören sa att solen skulle kika fram. Mycket uppförslöpning = pulsen går upp, men samtidigt uppe på fjäll med svettiga kläder och blåst = snabb nerkylning. Jag valde tshirt+vindjacka på direkt, vilket var ett misstag. Lämnade dropbag och kollade chipet, allt klart för start.

Starten. 

Bra pepp innan start och startskottet var ett hagelgevär som avfyrades ut mot sjöss, lol. Goa Norrmän! Först landsvägslöpning där alla växlade positioner konstant och försökte hitta ”sin plats”. Sneglade på vilka jag hade framför mig och bakom mig, men hade svårt att avgöra vilka som skulle köra 75an och vilka som skulle köra 38an. Lätt att haka på fel gäng i för högt tempo.

Vek in på en grusväg och där började stigningen. Jag drog fram stavarna rätt tidigt och började trumma på, men det kändes som om jag var för aggressiv. Många drog av och började promenera extremt långsamt direkt i första uppförslutet, vilket jag tyckte var på tok för mesigt. Plockade många positioner genom att bara powerwalka med stavarna och trumma på och låta pulsen gå upp lite.

Grusvägen blev stig och blev riktigt brant, så här gick även jag ner på extremt lågt tempo. Det var som ett flåsande promenerande lämmeltåg. Inte ens eliten i fronten försökte ens jogga. Stigningen tog aldrig slut och blev så pass brant att man fick ta i med händerna på sina ställen. En del klev av för att hämta andan och dricka vatten. Jag var nu dyngsur av det fina regnet på vindjackan och dyngsur invändigt av svett. Här skulle jag haft en långärmad löpartröja istället och låtit den ta allt vått och haft vindjackan nerpackad torr istället (hur nu det hade gått eftersom löparvästen också var dyngsur redan).

I de brantaste partierna halkade jag flera gånger i leran och funderade lite på hur fasiken det skulle se ut efter toppen. På toppen stämplade jag och började springa neråt, rätt nöjd med att precis ha klättrat en åttondels Everest, men insåg varför loppet skulle ta tid att genomföra. Vid de tuffaste partierna höll jag mellan 25-33 min/km i tempo haha.

Leran

Där kom första sladden med skorna, rätt genom leran och så försökte jag parera mot en sten som var lika hal den och också täckt av lera. Skrek till och bromsade in lite. Hur i helvete?! Det var lera överallt, mycket mer lera än leden upp på toppen. Det var EXTREMT med lera. Jag provade att springa nedför igen – och tappade fotfästet bara 10 meter längre ner, halkade till, skrek och höll på att drutta rätt ut över en liten bergskant. Vafan!

Släppte förbi lite folk som verkade modigare än mig och insåg att jag kommer inte att kunna springa nedför i huvud taget, utan får fokusera på att ta mig ner helskinnad och inte bryta något. Jag försökte promenera ner, men så fort det blev ett större steg (det var rätt brant) så halkade jag igen. Dock utan att ramla, men jag fäktade och skrek om vartannat i ren reflex.

Till sist ut på en grusväg. Ahhh. Löpning uppför till en kontroll och här kände jag mig lika stark och lite för ivrig igen, precis som i början av loppet. Sedan en helt galet skön utförslöpning efter grusvägen där jag släppte på och var uppe i 4:46-tempo som snabbast. Kände mig stark även här och plockade positioner. Blev lite mixad löpning och jag blev lite hoppfull om att det kanske bara var första fjället som var så lerigt.

Vek av grusvägen och sprang förbi bemannade kontroller, sjukvårdare mm. Var konstant törstig så stannade ofta och drack mycket mer vatten än jag brukar. Vid en bäck drack jag lätt en halvliter vatten och tog fram och slängde i salttabletter då jag insåg att törsten inte var så bra.

Snön

Nu vara det en lång, lång stigning uppåt, men bara bitvis brant. Ingen klättring med händer i varje fall. Kämpade på men det var inte mycket utrymme för att springa, utan mer gå väldigt fort. Så kom jag fram till första snöpartierna som skulle traskas igenom innan det var dags för den långa stigningen upp på Gulkoppens glaciär. OJ! Den var ju brantare än vad jag trott.

Jag kände mig som hemma dock och trampade på och såg att jag närmade mig flera personer högre upp i ett enda stort lämmeltåg. Kände mig stark, men det var verkligen ingen pyttekulle till glaciär. Det var dimmigt och nästan vindstilla och inte så kallt (+4 grader), annars hade jag frusit rejält här då jag bara hade shorts. I utförslöpet på andra sidan blev det dock kallt, haha, roligt att bara släppa på utför berget i snön men jag fyllde skorna med snö och is och var riktigt kall när jag kom ner på andra sidan.

Fötterna värmdes dock snabbt upp i leran och vattenhålen igen. Suck. Nu insåg jag att hela jävla loppet skulle vara lerigt och inte alls fina skogsstigar eller steniga bergsstigar. Några spångar fanns inte, utan allt var som en enda myrmark.

Där tog jag beslutet att inte köra 75an, utan bara ta mig till målgången på 38an. Det var helt enkelt inte roligt när jag inte kunde springa nedför och jag kunde inte ens springa där det var plant för jag halkade hela tiden. Därmed fick jag inte upp värmen heller, utan var konstant lite för nedkyld. Försökte ställa om fokus till att gå i mål på 38an skulle bli fint.

Axeln ur led

Strax därefter kom jag till ett superlerigt parti och försökte ta mig ner mellan två stenblock som var nerlerade. Plötsligt halkade jag och vevade till med båda armarna och hörde hur det knastrade till och så kom smärtan – axeln ur led. Vurpade och landade på tummen som jag stukade till och så kom nästa våg av smärta, samtidigt som jag försökte svinga armen och få tillbaka axeln i led igen, vilket gav smärtvåg nr3. Ställde mig upp med axeln tillbaka i led, men alldeles illamående. Så jävla trist, axeln har varit hur stabil och fin som helst nu sedan innan Everest – men då har jag inte vevat med armarna för blotta livet som jag gjorde i detta fall. Jag föll ett par meter nedför leran innan jag landade, så pass brant var det.

Tog fram medicinpåsen och tryckte i mig voltaren och ipren för att förhindra att axeln svullnade. Försökte fortsätta försiktigt nedför den leriga branten och knappt 10 minuter senare, halkade jag till igen, parerade med kroppen – och drog axeln ur led på nytt. Dock mycket mindre så den gick direkt i led, men det räckte för att pulsera ut ny smärta. Så länge jag höll armen still gick det bra, men hur gör man det när man håller på att halka och kroppen börjar fäkta reflexmässigt?!

Halkade och ramlade flera gånger till och drog ur axeln ur led ytterligare två gånger. Vid ett tillfälle låg jag kvar på sidan på en sten och funderade på om jag skulle försöka avbryta, men HÄR uppe fanns det ju ingen hjälp att få. Jag måste ju ner till en bemannad kontrollpunkt likförbannat. Bara att bita ihop, men det gick långsamt och horder med folk passerade mig.

Dum i huvudet av trötthet

Så kom ett nytt litet berg och jag trodde det var tredje berget och sista toppen innan bron som skulle bli målgång. Fick ny energi och kom ut på en myr med en väg nedanför, YES! Tittade liksom aldrig på pulsklockan som hade sagt att jag hade 6 km kvar, utan jag drog på världens spurt ut på myren där varje steg sjönk ner 2-3 dm i gyttja och sprang om folk. ÄNTLIGEN få min dropbag med cocacola och annat!

Så kom jag ut på vägen och några kontrollanter som bara vinkade mig lite framåt mot en stig. Vafan?! Tittade på stigen och mycket riktigt, längre upp på en jävla bergvägg var det folk. NEEEEEEEEEEEJ. Nu såg jag på löparklockan att jag hade massor med kilometer kvar. DETTA berghelvete var det tredje berget!! Men skulle vi verkligen hela vägen upp?!? Det kunde inte stämma, det var som en vertikal vägg ju?! Stannade och tog en gel medan en kille promenerade förbi mig med en cola i handen. För helvete, det gjorde mig ännu mer sur. Det var ju den jag hade spurtat genom myren för.

Så började stigningen uppåt och blev brantare och brantare. Tamefan. Vi skulle verkligen upp på toppen. Det blev så pass smalt och brant att jag fick stoppa undan stavarna och klättra med händerna. Det var 400 höjdmeter i vad jag tror var det brantaste jag klättrat någonsin och det tog aldrig slut. Puls över 190 och precis sjöblöt av svett. På toppen blåste det svinkallt och jag var livrädd över att det skulle vara en lika brant nedstigning i lera. Då skulle det ta flera timmar till innan jag nådde målgången på 38.

Visade sig dock vara en flackare stig på andra sidan (typ den riktiga leden upp till toppen), där vi vek av ut över stenrös (glashala stenar så fick även här krypa framåt), stämplade och sedan tillbaka. Här kunde jag småjogga i varje fall tills vi kom ut på en grusväg. Nu såg jag att det var 3-4 km kvar och förstod att nu var det bara vanlig väg in i mål. Det var ett långt härligt utförslöp, men det tog riktigt bra på droppmusklerna på låren att bromsa mig själv. Höll 5:30-tempo och det var ändå stenigt så vågade inte släppa på mer och det kändes i låren när jag kom ner att det bitit bra på dem. Höll fint tempo in i mål och fick med mig en känsla av att känna mig stark vilket inte är så tokigt efter nästan 4 mil i kroppen i denna terräng.

Klädseln och terrängen blev tävlingens minus, likaså sikten då jag inte såg ett smack till utsikt från bergstopparna. Att magen klarade gels så pass bra och att jag hanterade vätskan bra – trots törst – och inte fick kramp var positivt. Positivt att jag var så pass pigg ändå i mål, men jag hade packat ihop totalt om jag försökt köra 75an med trasig axel. Även om jag inte dragit axeln ur led, så kände jag inget som helst sug för att halka runt i leran mer.

2600 höjdmeter, dvs nästan en tredjedels Everestbestigning på 8 timmar i lervälling känner jag mig extremt nöjd med.

2 Responses to Racerapport; Hornindal Rundt – Norges tuffaste bergslopp!

  1. Kenneth skriver:

    Bra jobbar Peter;)
    Pergite!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *