Mer media och material på väg!

2400 steg uppåt…

3 februari, 2017 Comments (0) Blog

Höjdsjuka på Aconcagua, helikopterevakuering och tankar kring Diamox

På Acon var höjdsjuka mer markant och vanligare än på de 5- och 6000 meters berg jag tidigare varit på. Det gav många reflektioner runt Diamox, evakuering, HACE och HAPE.

För min del har bilden klarat mer och mer vad gäller höjdsjuka och acklimatisering. Jag står fast vid att Kilimanjaro är ett berg som har på tok för många oseriösa organisationer och arrangörer, som mer eller mindre drar upp turister som egentligen borde ha avbrutit pga höjdsjukesymptom. Jag fick själv erfara höjdsjuka på vägen upp och lärde mig massor om min egen kropp och acklimatisering på det berget. Jag avråder starkt från att ta Machame/Whisky-rutten på Kilimanjaro på bara fem dagar. Berget som sådant är inte svårt, men du ska ha brutalt bra genetik för att klara av att acklimatisera dig på fem dagar och ska också ha rejält med tur vad gäller sömn, dagsform osv.

På Elbrus hade jag en seriös leverantör – Adventure Lovers – som jag skarpt kan rekommendera och som med sitt upplägg hade tillräckligt med dagar för att säkra en bra acklimatisering. Jag upplevde lite höjdsjuka uppe på Lenz Rocks första gången och då jag stod och hackade is med en isyxa. Det bara gnistrade av huvudvärk då. Jag valde då att gå upp på Diamox som jag hade med mig och klev på 125 mg på kvällen och 125 mg på morgonen i dosering. Diamox hjälper kroppen att acklimatisera sig och det jag kände på Lenz Rocks var att jag var inte tillräckligt acklimatiserad för den höjden. Däremot nästa gång vi kom upp till Lenz Rocks så mådde jag hur fint som helst. Kroppen var då acklimatiserad. Jag vet inte hur det hade känts om jag inte hade använt Diamox, men jag får knappt några biverkningar av den medicinen i den doseringen (250 mg/dag) och för mig så hjälper den helt klart. Jag mådde hur fint som helst resten av bergsbestigningen och avslutade med Diamox efter toppturen.

På Aconcagua var upplägget aningen mer aggressivt och jag insåg att risken att få huvudvärk osv skulle vara lite högre, särskilt första dagen i Base Camp. Det var också vilodagar med i schemat, just för att man kommer till en höjdnivå som man inte är acklimatiserad för men där man acklimatiserar sig väl på den nivån. På Aconcagua var det inte så mycket ”walk high sleep low”, utan blev mer ”walk high, stay high, activate yourself and acklimatize”. Vi fick strikta order om att inte lägga oss och vila med huvudet på en kudde, utan powernaps och vila skulle ske nästan sittandes. Allt för att se till att inte processerna runt acklimatiseringen förhindrades. Jag upplevde huvudvärk och kände av höjden på flera ställen, men inte mer än vad jag hade räknat med att göra. Jag väntade ut kroppens reaktioner lite i Base Camp och efter att vi varit upp till Camp 1, innan jag bestämde mig för att kliva på Diamox även här. Samma dos som på Elbrus.

Egentligen är jag anti medicin och piller överlag. Jag knaprar knappt en värktablett hemma om det absolut inte är dundervärk. Jag försöker alltid låta kroppen hantera allt själv och tillför möjligen vatten och vila. Här på bergen så ändras dock mitt mindset. Jag tvekar inte att ta en värktablett t.ex. och kan Diamox ge mig bättre förutsättningar för att nå toppen, så är det givet för min del. Tiden på berget är begränsad, jag har länsat privatekonomin fullständigt för att ta mig dit och jag har i mångt och mycket bara en enda chans på respektive berg. Jag har också insett att jag genetiskt sätt är en ”medelmåtta” när det kommer till acklimatisering. Jag är inte jättekänslig som jag sett att andra har varit, men jag är inte heller ett genetiskt freak som kan springa rätt upp på en topp obehindrad.

Jag mådde hur fint som helst på Aconcagua och var bra acklimatiserad. Faktum är att efter att jag klev på Diamox, så hade jag en riktigt hög syrenivå (91%) i blodet på den efterföljande läkarundersökningen. Jag var dessutom förkyld och brottades med det mitt i allt och var orolig över att det skulle hindra acklimatiseringen, så det var underbart att se 91% syresatt blod. Jag är helt övertygad om att den goda acklimatiseringen för mig var en bidragande orsak till att jag klarade toppen och att bara jag och en till i gruppen gjorde det. Hade jag varit sämre acklimatiserad, så hade jag varit tröttare, mer sliten, flåsat mer – och kanske varit en av dem som guiden hade stoppat och skickat ner från berget igen. Jag kommer helt klart att nyttja Diamox även på kommande berg, men inte från start utan lyssna in kroppen och om/när jag känner att kroppen behöver extra hjälp med acklimatiseringen, då kliver jag på medicinen.

Hur kommer det sig då att räddningshelikoptern åkte skytteltrafik med personer som evakuerades pga höjdsjuka?

Redan första dagarna på Base Camp evakuerade vår grupp flera personer som flögs ner till lägre höjd. Flera personer från andra expeditioner flögs också ner och ett par fall var riktigt akuta, där det fanns fara för livet. Expeditionspersonalen sa själva att om inte helikoptern kommer och hämtar den som var som mest sjuk, så återstod det hjärtlungräddning. Får man bara ner individerna 1000-1500 meter snabbt så gör bara det skillnad och i det här fallet så gick det nog riktigt fort för helikoptern att få ner dem hela vägen ner till Penitentes.

Jag funderade lite över vad som gjorde att så många blev så dåliga, men det var nog en kombination av flera faktorer. Folk vilade inte i sittande läge som vi blev uppmanade till. Någon hade inte erfarenhet alls av att vistas på hög höjd och betedde sig helt fel (stressade kroppen i precis allt). Någon sov dåligt (påverkar dagsform och acklimatisering). Någon ignorerade de första höjdsjukesymptomen och dolde det för läkare och guider, istället för att svälja stoltheten och be om extra vila. Det sistnämna stack jag faktiskt ut hakan ur mängden på kring. Vi fick ofta frågan om hur vi mådde och alla skulle visa sig ”starka” och tala om att de mådde bra. Jag sa att jag mådde skit. Pga förkylningen primärt, men jag flaggade också när jag faktiskt hade huvudvärk pga höjden. För mig är det inte machoprestige att verka stark under acklimatiseringen. För mig är det styrka att visa svaghet då, att vara ärlig och hantera det – och att sedan nå toppen. Att dölja det för att verka stark och sedan få flyga helikopter från berget, är lite som att ligga som man bäddat för i mina ögon.

Det jag märkte att folk inte var rutinerade kring var ”rest step”, vilket är en extremt viktig teknik som man måste använda på de högre bergen. Ta det lugnt och metodiskt uppför, vila på ett ben hela tiden och nyttja rest step-tekniken – så stressas inte kroppen lika mycket. Trampar man bara på nonchalant som hemma och inte är acklimatiserad, så dundrar kroppen på med höjdsjukesymptom direkt. Låt det ta 30 minuter att gå 20 meter till utedasset och göra tvåan. Agera som om du faktiskt är 90 år. Spara på energi och ät, drick, vila och sov så mycket som det går. När det sedan är dags för topptur, då är det dags att visa sig stark. Fram med pannbenet och ut med kroppens hela energireserv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *