Svårt att hitta storskor och alpina skor!

Mellan två äventyr

18 mars, 2016 Comments (0) Blog

Hur var höjdsjukan på Kilimanjaro?

Detta var ett helt nytt fenomen och jag fick med mig en hel del erfarenheter av det. Detta är min sammanställning på lite lessons learned.

Höjdsjuka och AMS var något helt nytt för min del och inget jag stött på tidigare. Hade jag varit skidåkare, så kanske jag hade stött på fenomenet på någon lite högre alptopp tidigare. Nu fick jag lära mig mer om det den hårda vägen. Jag hoppas att jag kan undvika höjdsjuka på kommande berg och jag försöker omvandla mina erfarenheter och reflektioner till praktiska förbättringar.

Vad hände? 

Redan andra natten hade jag lite huvudvärk vid läggdags och drömde massor med mardrömmar. Jag förstod inte varför där och då, men jag hade redan pressat min kropp utanför bekvämlighetszonen – och detta på bara 3000-3800 meters höjd! Hur är det möjligt?! Svaret är så enkelt som att jag kom dit i väldigt bra form, formtoppad och tränad. Jag var ensam i mitt sällskap och guiden + kocken pratade mest med varandra, så jag höll mitt eget tempo och spättade på. Det var otroligt lättvandrat och jag var nog lite för kaxig i min approach. Redan vid lunch så var jag framme vid lägerplatsen dag 1 och tyckte att det var en knattejogg dit. Dag 2 var det en tuffare stigning genom en flodravin, men även den attackerade jag mer som om det vore ett träningspass och av noll respekt för höjden.

Att jag fick uppleva höjdsjuka på Kilimanjaro berodde nog till stor del av att jag redan de två första dagarna lekte vältränad Allan Ballan och njöt av att känslan att känna mig i bra form och att vandringen/klättringen var så lätt. Jag borde ha varit mycket mera återhållsam.

Lättare sagt än gjort dock när man är ensam, då rör jag mig gärna för fort. Går jag ensam igen på en sådan här expedition, så ska jag fota mycket mer. Då stannar man automatiskt oftare och sänker puls mm.

Vatten – Denna del fungerade perfekt för mig. Som vi diskuterade lite här på bloggen innan, så ska man i varje fall inte vandra uttorkad. Däremot inte heller dricka för mycket. Ett balanserat vätskeintag. Jag är glad över att jag hade med mig salt/socker, dvs vätskeersättning, och kunde därmed återbinda lite av den vätska jag drack.

Sömn – hade jag inte haft med mig öronproppar, så hade jag sovit sämre och antagligen fått ännu kraftigare höjdsjuka pga för dålig återhämtning. Jag är också glad över att jag powernappade så mycket som jag gjorde på dagarna. Jag tror absolut det hjälper kroppen att få hantera den högre höjden i vila och acklimatisera sig.

Borde jag ha vänt på väg upp under toppförsöket? 

Ja det är en bra fråga. Otroligt svårt att bedöma hur pass allvarlig AMS jag hade, men i och med att jag kände ett behov av att harkla mig plötsligt, så kan det ha varit ett tecken på att vätska började ansamlas i luftvägarna. Då är det på väg att bli riktigt allvarligt. Därifrån till att man dör av lungödem har jag ingen aning om ifall det är flera timmars fortsatt belastning, eller om det kan gå snabbare än så. Nu kan det ha varit så att det inte var höjdsjuka som orsakade detta, utan den kalla och torra luften i sig. Det blev nämligen mycket skönare att andas genom buff som värmde och återfuktade mina andetag. Jag tror nu idag att jag tog rätt beslut som bestämde mig för att omedelbart avbryta och återvända om jag började hosta. Det ihop med de andra symptomen hade jag satt som kritisk gräns.

De andra symptomen på väg upp var att jag kände mig inte lika fokuserad. Inte yr, men lite dimmig sådär, jag var inte lika precis och skarp i mina beslut om var jag skulle sätta ner fötterna. Helt klart AMS.

Å huvudvärken. Arma huvudvärk. Den kan jag vandra vidare med och jag lät medvetet bli att ta huvudvärkstabletter, för jag ville låta kroppen tala om för mig exakt hur den mår och inte mörka något.

Allmänt om höjdsjuka på Kilimanjaro

Jag ser en markant skillnad här där lite mer klättringsinriktade grupper faktiskt tar någon dag extra på berget i acklimatiseringssyfte, medan turistexpeditionerna pressar på lite mer. I det här fallet såg de en vältränad kille också och då är det nog lättare som guide att låta en sådan person bara trampa på, än om det hade varit en person hade flåsat och varit trött redan första dagarna. Den personen hade de sagt åt att ta det lugnare, ta rast oftare osv. Det var ju för sjutton jag som hade behövt ta det lugnare och ta rast oftare.

Det ska bli mycket intressant att se hur jag kommer att reagera på Elbrus då vi går i grupp och jag inte går själv. Min uppfattning är att turistexpeditionerna räknar med att man får höjdsjuka på Kilimanjaro och bärarna/guiderna sa själva att de åker på det de också. Man utgår från att det blir inte värre än att folk kan ta sig upp och vägledas/stapla sig ner.

Till er som ska upp på Kilimanjaro, så skulle jag råda till att överdriv inte sömn och vätska, men se till att ha balans på mat/vatten/vila – och ta det lugnt när det är som lättast. Ju svårare klättringen blir, desto lugnare går man, men det är där den är som lättast som det också är för lätt att pressa på lite för fort och utan att man märker det så för man kroppen ut ur ”bekvämlighetszonen” som den är acklimatiserad för.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *