Fortsatt genomgång utrustning Kilimanjaro

Genrep och utrustningsgenomgång Kilimanjaro

23 november, 2015 Comments (7) Blog, Featured

AMS, HACE, HAPE – höjdsjuka på Kilimanjaro

Höjdsjuka, AMS (Altitude eller Acute Mountain Sickness) – vad är det och hur ska jag förbereda mig inför Kilimanjaro? Hur ska jag hantera det?

Jag har inte ens reflekterat över ”höjd” tidigare under mina bestigningar av Nordens högsta berg. Kanske inte så konstigt då bergstopparna knappt sträcker sig 2000 meter över havet. Hade vi haft berg som varit ca 1000 meter högre, så hade det varit en annan femma. Då hade vi haft lite mer rapporter och skriverier på ”hemmaplan” om höjdsjuka, om än inte så utbrett då de flesta inte känner av höjdsjuka förrän under en snabb uppstigning till kanske rentav 3500-4000 meters höjd.

Kilimanjaro innebär nästan 6000 meters höjd och blir första bergstoppen jag bestiger, där höjdsjuka ses som den största orsaken till att man inte når toppen.

Vad är då höjdsjuka och vad kan jag göra för att förebygga det? Höjdsjuka kommer rent krasst av att luftens sammansättning är annorlunda högre upp än vid havsnivå, som de flesta av oss svenskar lever kring. Syrefattigare luft gör att kroppen måste ställa om sig och acklimatisera sig för att fungera tillfredsställande – inte minst under fysisk påfrestning. Det finns en acklimatiseringsformel som är baserad på antal höjdmeter man bör sova på i förhållande till natten innan samt att det är gynnsamt att gå upp högre under dagen, men sedan traska neråt en bit igen för att sova. Ju mer tid man tar på sig här för att acklimatisera sig och i godan ro arbeta sig upp mot toppen, desto mindre risk för höjdsjuka och desto bättre kommer man att må rent generellt. Sedan kommer tidsfaktorn in och att det kan vara tröttsamt i sig att spendera flera dagar uppe på ett berg i närheten av en topp som man vill bestiga.

Ser man till de riktigt höga bergstopparna, från 7000 meter och uppåt, så är acklimatiseringsprocessen verkligen grundläggande och ofta gör man en eller flera toppturer till kringliggande toppar för att arbeta upp acklimatiseringen i förberedande syfte för ”summit day”.

Höjdsjukan i sig har generellt tre nivåer. Låg, medel och hög. Den låga har en karaktäristisk huvudvärk som första symptom och kanske lätt illamående, trötthet, aptitlöshet. Medel är ungefär samma fast kraftigare. Man kanske kräks och känner sig lite vimmelkantig. Når man hög så mår man inte särskilt bra alls. Yrsel, balansrubbningar, kanske hosta som är tecken på att vätska börjar samlas i lungorna mm. På toppen av AMS så kan man nå HACE eller HAPE – hjärnödem eller lungödem, två tillstånd med stor risk för dödsfall.

Kan jag träna för att förebyggas AMS? Både ja och nej. Generellt sett så nej, min kropp kommer att bli höjdsjuk om jag gör en för snabb stigning oavsett hur vältränad jag är. Det finns elitlöpare som har vansinnigt bra tider på marathons t.ex. som ändå säckar ihop under en topptur. Så svaret är egentligen nej, men jag skulle vilja påstå att är man helt otränad så är det inte direkt gynnsamt. Bygger man upp ett rejält flås av att bara gå lite i en trappa, så kommer man att andas helt galet hårt under bestigningen upp på ett berg. Har man sämre förutsättningar kring sin fysik rent generellt, så bör man utan tvekan ta ännu längre tid på sig upp på berget och ta det ännu lugnare för att må bra.

Kilimanjaro då? Går man efter den formel som finns och tittar på hur högt berget är, så är förutsättningarna för att ta sig upp utan höjdsjuka som bäst om man tar 8-10 dagar på sig. De flesta guidade turer är dock på 6 dagar. Det syns också på berget då många tvingas avbryta för att de mår för dåligt och titt som tätt ser man guider som vägleder och lotsar ner personer som har fått lite kraftigare symptom av höjdsjuka. Några dör också på berget varje år, även om dödssiffran är rätt låg i förhållande till andel som når toppen.

Jag har valt 6 dagar och skippade den extra 7’e dag som jag kunde välja till i mitt program. Det är ett risktagande jag tar, där jag i värsta fall kommer att få avbryta toppförsöket pga för kraftig höjdsjuka och för att kroppen inte acklimatiserat sig. Jag har ingen tidigare erfarenhet att gå på, så det blir helt nytt för mig att se hur mina gener och min kropp klarar av den höga höjden. Varför jag tar den risken är för att jag har begränsat med tid som jag kan spendera i Tanzania och jag vill hinna med att göra mer än att ta Kilimanjaro som topp. Jag tror och hoppas att min tidigare bergsvana också på något sätt gör att jag kommer att kunna hantera Kilimanjaro på sex dagar.

Den strategi jag kommer att få ha under hela turen är att lyssna extremt mycket på kroppen och jobba på min absolut sämsta egenskap – tålamod. Jag kommer att gå väldigt långsamt, så pass långsamt att det kommer kännas urtrist och tråkigt i jämförelse med de språngmarscher jag normalt gör i nordiska fjäll. Andningsfrekvensen blir min vägledning där jag ska försöka undvika att bli andfådd och där det är som brantast hellre ta täta pauser, sänka puls/andning, dricka vätska och fortsätta. Acklimatiseringen påverkar urinen och jag kommer att behöva ha extra fokus på att få i mig vatten. Därav har jag köpt en vätskeblåsa för det är vida känt att man får lättare i sig vätska om det är lättillgängligt mot för om man har en vattenflaska nerstoppad någonstans. Kör man med vattenflaska, så blir det mer att man dricker när man tar paus. Jag kommer också ligga högt på energi och kolhydrater och kommer att försöka få i mig extra gels mm. Känns kroppen fräsch på kvällarna och om vädret är OK, så kommer jag röra mig lite högre upp än där lägret ligger kanske för att fotografera mm, sedan gå ner igen för att sova.

I min packning har jag också med mig en medicin, Diamox. Det är lite som att svära i kyrkan att nämna den medicinen och det finns två läger här har jag förstått. Medicinen kan man ta innan man ska göra en bergstur för att hjälpa kroppen med acklimatiseringen. Under acklimatiseringen sker en försurning och en bikarbonatutsöndring om jag förstått det rätt och medicinen ser till att få väck bikarbonatet och ökar på urindrivningen, men det gör också att risken att bli höjdsjuk minskas. Det verkar som om medicinen ska användas främst i förebyggande syfte och inte för att hantera en höjdsjuka som redan blommat ut. Samtidigt finns det en och annan som säger att den första graden av höjdsjuka har blivit bättre efter att de har tagit Diamox uppe under vandringen. Jag är generellt anti att ta mediciner och piller, samtidigt som om det kan hjälpa kroppen så varför inte? Det viktiga är att man inte ser medicinen som ett sätt att göra en override på symptomen, för får man kraftigare symptom av höjdsjuka så SKA man inte fortsätta, utan avbryta och ta sig ner till lägre höjdnivå. Det är det enda rätta. Jag tänker som så att jag tar med mig medicinen, men tar den inte i förebyggande syfte. Det känns på något vis ändå bra att ha den med. Jag kommer att lyssna på kroppen och se hur den reagerar, men landar jag på en nivå där jag har konstant samma symptom, att de inte förvärras men ändå irriterar, så kommer jag t.ex. att ta panodil för huvudvärk och i det läget så kan det bli som så att jag också nyttjar Diamox mest för att göra resten av vandringen mer angenäm.

Utgångspunkten är dock att köra på helt utifrån mina förutsättningar och se – på vilken höjd blir jag höjdsjuk? Vad känner jag? Hur känner jag dagen efter och hur verkar kroppen acklimatisera sig? Fortsättning följer, men en sak är säker; höjdsjuka är ingen lek och inget man skämtar bort.

 

7 Responses to AMS, HACE, HAPE – höjdsjuka på Kilimanjaro

  1. vistet skriver:

    Tre saker jag skulle vilja nämna i sammanhanget :

    Om Diamox : motsättningen mellan Diamox och naturlig acklimatisering är lite konstlad , eftersom båda bygger på samma mekanism – sänkt pH genom ökad bikarbonatutsöndring gör det möjligt at öka sin ventilation . Med Diamox lite tidigare.

    Om fokus på vatten : att högt vätskeintag skulle förebygga AMS är en populär teori , tyvärr aldrig bevisad eller särskilt logisk . HAPE och HACE är ödem , dvs vätskeöverskott i vävnader , och att trycka in mer vätska i systemet kommer inte att hjälpa mot det. Dessutom så är att bara dricka stora mängder vatten ett klassiskt sätt att just framkalla hjärn och lungödem , det är därför t.ex. Himalayan Rescue Association har varnat för den här strategin i många , många år . Tenzing och Hillary tog sig till toppen på drygt tre liter per dag .

    Kräkningar är inte ”måttlig” höjdsjuka – det är ok att vänta ut höjdsjuka på samma höjd med bara huvudvärk och illamående , allt efter det betyder att man måste ner. Jag vet att det är långt ifrån standarden på Kili , men det är väl antagligen oxå därför resultaten är så usla i jämförelse med trekken upp till Everest Base Camp.

    ( Min bakgrund i det här : reser/vandrar/liftar i Himalaya tvångsmässigt sen ett par decennier , flyger in till världens högsta flygplats om ett par . )

    • happyhiker skriver:

      Tack för din input! Guld värt från någon som har erfarenhet!
      Jag har försökt läsa på så gott det går i olika forum och medier. Det jag läst mig på Diamox är att det inte ersätter vanlig acklimatisering, utan att folk som inte sköter den ordinarie acklimatiseringen har ändå blivit dåliga och fått höjdsjuka även om de gått på Diamox. Alltså, att medicinen kan underlätta eller påskynda som du beskriver, men inte ersätta en vanlig acklimatisering. Oavsett vilket så tror jag det är bra mindset ändå tänka på den naturliga/fysiska acklimatiseringen utan piller, istället för att förlita sig på en medicin. Det är dock mitt personliga resonemang då jag ogillar piller överlag, piller ska inte ersätta sunt förnuft 🙂

      Tre liter vatten per dag är för mig rätt mycket vatten, om du dessutom får i dig vätska genom mat (typ soppor, te, gröt osv). Att gå med vätskebrist på hög höjd kanske inte rubbar höjdsjukan, men ger ju garanterat syndrom som liknar höjdsjuka. Huvudvärk pga vätskebrist är inte ovanligt. Dels behövs extra vätska för att du gör något fysiskt, dels behövs extra vätska för att urinproduktionen ökar just för att stabilisera PH-värdet. Att överdriva vätskeintaget har givetvis en hel rad med negativa effekter, även vid havsnivå. Jag tillhör dock de som får vara glad om jag får i min 1 liter vatten per dag på hemmaplan ihop med träning, så för mig är två liter till verkligen mycket. Tre liter är vad jag blir tilldelad och blir rekommenderad att dricka per dag. Ett tillägg som jag inte skrev om är att kolhydrater binder vätska och kosten under dessa dagar blir extremt kolhydratsorienterad, något man kanske också får beakta.

      Du har helt rätt i att kräkningar inte är OK rent generellt, men som sagt inget ovanligt på kili. Jag har för övrigt sett att en del väljer att dela in höjdsjuka i två nivåer istället för tre. Man har helt enkelt samlat alla symptom utom hace/hape som ”höjdsjuk” kort och gott – och sedan lagt de två allvarligare i en egen kategori. Även det tänkvärt.

      Jag kommer att uppdatera och skriva mer här kring detta, dels exakt hur min kropp hanterar det hela och hur jag kommer att påverkas, dels också hur andra människor mår och jag hoppas kunna intervjua lite folk på Kili kring detta.

  2. vistet skriver:

    Jag kanske var luddig – jag menade tre liter vätska totalt . Ingen stor vän av standardrekommendationer , men det är vad Himalayan Rescue Association talar för , och bl.a. har testats i en studie vid EBC : alla drack kring tre liter , och ingen fyllde normen för AMS. Hur många det är som har AMS-symptom eller värre just därför att dom överdoserar vätska och ffa vatten är omöjligt att säga , men det finns klart dokumenterade fall som druckit sig in i intensivvård och värre . Peter Hackett från CDC ( http://korta.nu/cdcalt ) nämner i en artikel hur han blir inkallad som konsult ang. en grupp på fem i Colorado som först sågs som HACE , men visade sig vara vattenintoxering – en dog.

    Från Hacketts altitudemedicine.org :

    ” Myth # 4 : drinking extra water will protect you from altitude illness. – – In reality you only need an additional liter to a liter and half – – Too much much water is harmful and can dilute your bodys sodium level ( hyponatremia ) , causing confusion , seizures and coma.”

    Det här betyder inte att jag tycker man skall gå minus , men det händer knappast om man har tillgång till vätska och dricker när man är törstig. Själv har jag druckit när jag är törstig , hållit koll på min urinfärg och klarat mig bättre än genomsnittet som en summa av mina val och tur i det genetiska lotteriet.

  3. vistet skriver:

    Jag var väldigt emot det , förutom när det var omöjligt att följa guidelines , som mellan Kathmandu och Lhasa . Det var en mindre uppenbarelse att ta det första natten/nätterna kring tretusen på snabba uppstigningar – tyckte inte att det var ett problem innan , men det är härligt att kunna sova bättre än jag kunde föreställa mig . Jag kommer att ta det om ett par dar igen , när jag flyger in till Yading. Du kommer att hitta mer än du behöver om ämnet på min blogg…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *